pemmy

När man precis blivit klar med den ena kursen och skrivit den slutliga tentan och lämnat in hemeximinationen och vart på seminariena tänker man"guuuuuuuuuuud så skön, änligen får man slappna av" sedan går man till skolan nästa dag och får 100000000 andra saker upptryckt i ansiktet som ska göras. Böcker ska köpas, läsas, föreläsningar ska besökas, färdighetsträningar ska genomföras. oh ja,, mycket, mycket är det inte bara nu, utan hela tiiin.....

MEN det är inte tråkigt, snarare tvärtom, jäkligt intressant och roligt samt att man lär sig och utvecklas hela tiden. SÅÅÅÅÅÅÅ egentligen ska jag inte klaga, men tro mig stressen kryper sig på och man får svårare att varva ner och att somna på kvällarna trots att kroppen och hjärnan skriker efter vila.

Tittade föresten på Fråga Doktorn i dag på tv. Var en så jäkla underbar kille med där, en sådan person som man bara blir lycklig av att titta på.
Han pluggade till läkare och var spinninginstruktör och hade massor med saker för sig, så en dag fick han en konstig huvudvärk som inte släppte vad han än gjorde. Efter att ha haft konstant huvudvärk i en vecka vilket han beskrev som en pulserande känsla som blev värre när han reste sig o.s.v. så blev den till sist ännu värre. Han insåg då att han var tvungen att åka in till akuten där han blev röntgad och undersökt. Det visade sig att han hade en tumör på ca 4cm i hjärnan vilket ledde till att han fick operera bort så mycket som det gick. En bit sitter fortfarande kvar för skulle man avlägsna den biten så fanns det chans att hans minnen skulle försvinna eftersom biten var placerad i just den delen av hjärnan.

Eftersom han själv var läkarstuderande läste han på om tumören som var av en ganska ovanlig variant som det inte fanns så mycket forskning om. Han berättade att i några av fallen hade patienter dött 6 månader efter operationen och några hade levt 30 år till.

MEN det som gjorde mig berörd var hans optimistiska inställning till livet nu efter allt han vart med om. Han bara satt och log och såg så lycklig ut hela tiden, skrattade och berättade hur mycket han uppskattade livet nu och hur starkare alla känslor var nu jämfört med innan. Han sa att känslor som kärlek, lycka och glädje var fördubblad och att han kände sig som född på nytt. han såg det snarare som att han hade fått en ny chans att leva och att tumören hade lärt honom att uppskatta livet mycket mer.
Men just lyckan i hans ögon, så underbart.

Sådana människor ger mig kraft och styrka, man blir påmind om att man verkligen ska ta vara på livet och på alla dem man älskar och bryr sig om.
Jag kommer också att tänka på alla dessa små saker som kan betyda så oerhört mycket. T.ex. genom att ge någon en kram, eller ge någon en fin komplimang, hålla upp dörren för den bakom, hjälpa en gammal dam över gatan. Man får så oerhört mycket tillbaka, och tanken på det gör mig så varm inombords.
Jag tror att det är mitt kall, jag vill hjälpa människor, finnas till, lindra människor lidande.

Kommer ihåg för inte så länge sen när jag skulle in till stan och rulltrappan vid pendeln i spånga inte fungerade. Då var den en gammal tant som besvärat försökte lyfta upp sin resväska trappsteg för trappsteg, det gick långsamt och hon var tvungen att vila efter knapt 2 steg. Alla människor jäktade förbi, men utan att egentligen tänka efter så erbjöd jag mig att bära upp resväskan åt henne. Ni kan ju ana hennes reaktion, hon blev sååå glad och tacksam för att jag bar upp hennes väska så ni anar inte, samtidigt som jag inte alls tyckte att det var något speciellt egentligen. Men det är just DET jag menar med att få något tillbaka. Jag gjorde säkerligen hennes dag, men jag kan lova er att hon gjorde min.

I skolan ska vi nu ha många färdighetsträningar, bl.a. ska vi få känna på hur det känns att inte kunna äta själv, borsta tänderna själv eller tvätta sig själv. Det kan vara oerhört identitetskränkande att inte längre kunna klara av de allra grundläggande sakerna som man egentligen inte reflekterar så mycket över. Som man alltid tar förgivet att man ska klara av själv. Vi ska också börja öva på samtalsträning som man som sjuksköterska kommer jobba mycket med när det gäller patienter.

Jag kan lova er att man känner sig smått hjärntvättad efter ett halvår REDAN!! Men det är trots allt så otroligt viktigt att se människan som en alldeles unik individ som en enhet, inte som ett objekt som har ont där eller där.
Meningen "man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad" existerar inte längre för mig. För alla människor har sitt sätt att vara på, att fungera på, och hur ska jag kunna tro att någon annan vill bli behandlad precis som mig? Samtalet är så viktigt, att låta människor få berätta vad som är viktigt för dem och hur just de vill ha det och hur de vill bli bemötta.
Allt handlar egentligen om att förstå en annan människa, att ta del av en människas livsvärld.

Vi alla bär på en historia, en berättelse där det finns en huvudroll, och det är vi själva. Men i berättelsen finns det många biroller, och det är alla andra människor runtomkring, dessa människor bidrar till vår berättelse, vår historia som alltid kommer finnas med oss, så länge vi lever.