pemmy

Är ju förjävligt jobbigt att skriva av skiten från handskrivet papper till datorn, men är väl ändå värt besväret eftersom man kan spara det för evigt då:P om inte datanfan pajjar som den faktiskt gjort tidigare


Kap 2 dåååå,

Jag vaknade av röster utanför, gnuggade mig i ögonen sedan reste jag mig till sittande. Kände hur huvudverken kom som en smäll och jag var tvungen att ta tag i hela huvudet så att det inte skulle explodera. Äntligen var natten över, jag tittade mig runt. Bredvid mig låg Malin och Frida, de båda sov. Det var soligt ute, det såg man eftersom solens strålar trängde igenom tyget till tältet. Jag undrade vad klockan var, reste mig och öppnade dragkedjan, jag möttes av en frisk vind som tog tag i mitt hår och det bländande ljuset tvingade mig att kisa allt vad jag kunde. Jag satte handen över pannan och trevade mig ut. Så underbart vackert det var, inte ett moln på himlen och fåglarna kvittrade glatt. Alla tältet stod på rad som kvällen innan, men saker och ting var inte desamma. Det var med en klump i magen jag vaknade denna morgon. Kim kom fram till mig, sträckte fram sin hand mot min

- kom vi ska åka hem, hämta Malin, jag och Anders väntar i bilen, skynda er.

Redan, tänkte jag för mig själv, och åter igen blev jag påmind om kvällen innan. Jag antog att Anders ville härifrån så fort som möjligt. Jag gick på trötta ben in i tältet igen och väckte Malin.

- Vi ska dra, skynda dig, Sa jag snabbt och Malin tittade upp mot mig samtidigt som hon gäspade stort. Vi hjälptes åt att få ner tältet som tog sin tid sen skyndade vi oss till bilen. Jag försökte att inte tänka på kvällen innan så gott som det gick, men varje sak jag såg och varje andetag gjorde mig påmind. Jag ville bara springa in i skogen och spy.

- Äntligen, Kim suckade.

Jag stoppade in tältet och packningen i backluckan och muttrade surt för mig själv om att de faktiskt hade kunnat hjälpa till om det nu var så bråttom. Jag hoppade in bredvid Malin och sneglade på bilklockan, 11:30 inte konstigt att man var helt förstörd.

Jag blängde Anders i nacken, men han brydde sig inte eller snarare märkte det inte. Jag lutade mig tillbaka, vågade inte säga något. Så misslyckat allt hade blivit, så jäkla korkad jag var. Jag kände hur gråten satt i halsen, utan Anders, nej... det fick inte sluta såhär.

Ingen sa något på hela resan tillbaka, stämningen var riktigt låg. Man kunde verkligen känna det som låg i luften och tystnaden var olidlig. Kim släppte först av Malin, vi sa ett kort hejdå och mumlade om att vi skulle ringa varandra så snart. Hon kysste Kim på kinden och tog ut sitt bagage, sedan försvann hon. Sedan var det min tur, jag svalde. Kim stannade framför min port.

- Jaha, fick jag fram, tack för skjutsen då. Jag spände av mig säkerhetsbältet och var precis på väg att ta mig ur bilen då Anders kalla röst förstelnade mig

- Du och jag behöver prata sen. Jag tittade ner i marken och blev samtidigt så förbannad på mig själv för att jag var en sådan mes som inte ens kunde titta min pojkvän i ögonen. Men jag fick fram ett viskande ljud

-  Självklart...

Jag tog min väska och smällde igen dörren till bilen, sedan gick jag upp till ytterdörren och insåg ganska snabbt att det var låst. Jag plingade på ett antal gånger och fort därefter hörde jag snabba steg i trappan innanför.

- Jaaaa! Sabina öppnade dörren. Tare lugnt, sa hon och släppte in mig.

Jag slängde av mig väskan och slet av mig kläderna, sedan hoppade jag in i den efterlängtade duschen. Jag duschade minst 20, när jag sedan klev ur duschkabinen tittade jag mig själv i spegeln, blicken svek och jag gick ut. Jag blev mött av min syster precis utanför badrumsdörren.

- Jag har hittat en sak till dig, sa hon och höll något bakom ryggen. Jag lyssnade inte utan snyftade istället till.

- vet du vad jag har gjort?!? Jag sjönk ner till golvet, lutade mig mot väggen och tårarna började sippra längs mina kinder. Sabina la undan tidningen och satte sig bredvid mig och la sin trygga hand på mitt knä.

- Berätta...

Genom tårar och leenden berättade jag om gårdagen, såsom kvällen och natten. Sabina satt förstående som alltid och lyssnade. Hon var en underbar storasyster som alltid gav tid åt mig såsom någon annan aldrig tidigare gjort. Efter min berättelse kramade hon om mig hårt.
- fan, mycket ska man gå igenom som tonåring.

Jag nickade, sedan gick jag upp och klädde på mig. Mamma och pappa var inte hemma, vilket var mycket skönt. Speciellt nu efter allt som hänt, för mamma var expert på att se på mig om jag var ledsen eller nere. Just nu ville jag att varken mamma eller pappa skulle få reda på vad som hänt. Jag gick ner i köket för att se om jag kunde hitta mig något att äta. En nudelpåse fick det bli. Under tiden när jag väntade på att vattnet skulle börja koka satte jag mig och läste en gammal Cosmo tidning. Sabina kom ner skuttande från övervåningen.

- Juste glömde ju visa dig. Hon la fram en okänd tidning vid namn Citrus.

- Jag tänkte mest för skojs skull, jag vet ju hur mycket de betyder för dig.

Hon bläddrade upp en sida och la den framför mig. Jag läste igenom sidan och tittade fundersamt på Sabina, hon var allt bra tokig. Men varför skulle man egentligen inte ta chansen när dörren ändå stod på glänt? Jag fyllde snabbt i mitt namn och min adress, stoppade ner ansökan i ett kuvert och la det åt sidan. Jag ställde telefonen framför mig, slog tveksamt numret till Anders. Alla möjliga tankat flög runt i mitt huvud och jag fick en olustig känsla i kroppen. Detta får inte vara slutet, det får bara inte vara så. Innan första signalen hördes slängde jag snabbt på luren. Jag tittade ut över en blick sedan tog jag mod till mig och ringde igen. Signaler hördes.

- Peter

- Åh hej det är Sandra, är Anders inne?

- Jo hej, vänta lite. Jag hörde hur han ropade efter Anders och mitt hjärta bultade allt hårdare och hårdare.

- Ja hallå, sa en välbekant röst, jag svalde

- Det är jag, sa jag ynkligt

- Jaha...

- Vi måste prata, började jag utan egentligen veta vad jag skulle säga.

- Jag har verkligen ställt till det, det har jag... men du måste förstå, jag ville inte alls, han var på mig jag försökte säga nej, jag försökte visa med kroppen att jag inte ville. Jag var ju så full, förlåt älskling, gud vad ska jag göra för att det ska bli bra igen? Jag stretade faktiskt i mot. Fråga honom själv... Det är ju dig jag vill vara med, du är den ända som betyder något... Jag kände hur tårarna åter igen pressade sig uppåt.

- Mmm, men jag förstår inte, hur kunde du? Ja menar, du gick väl ändå in dit frivilligt? Asså fyfan, jag blir så förbannad och ledsen på samma gång Sandra. Det är så fruktansvärt dåligt av dig, av er båda. Han ska vara min vän, tjena, och du ska vara min flickvän, fyfan...Vet du vad, du kan fanime ta honom, för mig har du förlorat för länge sen.

- Men...? Vad menar du? Är det slut? Vill du inte vara med mig mer? Aldrig?!?! Jag vill ju bara vara med dig. DIG, ingen annan, förlåt, förlåt, snälla... nu kunde jag inte hålla tårarna längre, de bara forsade ner för mina kinder

- Vet du vad, jag klarar ärligt inte det här, vi tar en paus sen får vi se. Men just nu vill jag inte se dig. Så ja, det är slut just nu.

Jag svalde, torkade tårarna från mina kinder, förmådde mig inte att säga någonting alls. Han var inte min längre, vad skulle jag nu göra? Det kändes som någon stod och stampade på mitt hjärta. Jag la sakta på luren. Jag ville bara krypa ihop till en liten boll och rulla iväg, aldrig mer komma tillbaka. Jag ville ligga i en liten vrå och tycka synd om mig själv, inte äta, inte dricka, svälta mig sakta till döds. Hur? Jag förstod inte, det jag minst anade. Så mycket jag kände inom mig som inte kunde beskrivas med ord. Allt kändes så ovärt det hela, så fruktansvärt meningslöst. Han var den som alltid tröstat mig när jag var ledsen, men nu hade jag ingen. Jag kände mig ensammast på hela jorden. Jag reste mig, vacklade mig fram till trappan, såg ingenting. Tårarna blev till sjöar i mina ögon, sjöar som svämmade över till kanaler, kanaler som någonstans dog ut. Jag förstod ingenting.

Sakta sköt jag igen dörren till mitt rum, jag la mig ner på sängen och sträckte mig efter min mp3. Jag tryckte på on knappen och musiken täppte till mina öron.   fan, mumlade jag för mig själv och började gråta igen.

Det var varmt, jag låg i Anders famn, han kysste mig ömt över kroppen, smekte min mage. Helt plötsligt kom Christoffer kom in i rummet. Han log mot mig och bad mig komma en stund. Anders puttade mig ifrån sig och reste sig upp, hans ansikte såg ansträngt ut och han tittade argt på Christoffer. De viskade helt plötsligt något till varandra och började skratta. Amanda kom in i rummet och Anders kramade om henne och tog hennes hand. De pratade men jag kunde inte höra vad de sa. Jag ropade Anders namn om och om igen, men han lyssnade inte. Christoffer tog tag i mig samtidigt som Anders och Amanda gick ut ur rummet, jag slog och slog på Christoffer för att han skulle släppa mig, men förgäves, jag var fast.

Svettig, varm och skakande vaknade jag, det var mörkt i rummet, jag förstod snabbt att det var en dröm, en dröm som jag gärna inte ville befinna mig i igen. Jag märkte att det regnade ute, det lät som om regnet piskade rutorna utanför. Jag kröp längre ner under täcket, tänkte åter igen på drömmer. Helt plötsligt plingade det på, jag reste mig klarvaken upp, det plingade flera gånger, det var någon som desperat ville in från regnet. Det snurrade till i huvudet, jag tog tag i sängkanten och trevade mig upp. Anders, tänkte jag. Kanske var det Anders som kom för att säga att han visst ville vara med mig.
Jag öppnade dörren, framför mina ögon stod Malin. Hon var blöt och mascaran rann längs hennes kinder.

- kom in! Du är väl inte ledsen? Jag kramade om henne länge.

- Neej, det är morsan, alltid ska vi bråka jag orkar inte mer, kan jag sova här? Hon knäppte händerna framför sig, så söt hon såg ut.
- Klart du får, kom så får du torra kläder.

Hon fick låna en av mina favorit mjukisdresser, så mysigt det såg ut. Vi kröp tillsammans upp i soffan i vardagsrummet. Jag tittade ut, himlen var alldeles mörk och regnet piskade allt som fanns utanför. En evig tystnad bröt ut mellan oss. Vi båda ville nog bara glömma, glömma och sakta gå vidare. Malin såg in i mina glänsande ögon. Fan tänkte jag, nu grinar jag snart igen. Jag nickade och pressade tillbaka tårarna.

- lilla vännen, hur är det? Har ni prata? Malin kramade om mig. Jag höjde blicken mot henne, då brast väggen inom mig, tårarna påminde om ett evigt vattenfall som vägrade upphöra.

- Han ville ta en paus, sa jag löjligt, man vet ju vad som menas med det.

- men jag vet hur mycket han tycker om dig, ge honom lite tid så kommer han tillbaka, han kanske bara behöver smälta allt lite, tror du inte det? Malin höll om mig hårt och vaggade mig fram och tillbaka. Vi satt där ett bra tag och pratade om det mesta, om livet, om henne och Kim. Efteråt kändes det bättre, mellan molnen kunde man skymta solens strålar. Det sprack sakta upp och solen värmde på nytt.

Jag och Anders hördes inte av, och varje dag var en kamp att orka möta verkligheten i ensamhet. På ett sätt förstod jag honom och jag visste att jag aldrig skulle få det som hänt ogjort. Med tiden försvagades min saknad och jag kunde glädjas åt vardagliga saker igen. Jag umgicks med mina vänner och syrran, lärde mig att njuta av livet på ett annat sätt än tidigare. Någon gång såg jag honom ute, men varje gång svek blickarna. Veckorna gick, men en eftermiddag när ingen var hemma dök ett brev ner i brevlådan. Ett brev som skulle förändra hela mitt liv.