pemmy

Reflektioner angående samtalsträningen

Det var otroligt lärorikt att få spela patienten och genomföra samtalet med sjuksköterskan som om det vore på riktigt. Jag tror också att man lär sig minst lika mycket när man spelar patient som när man spelar sjuksköterska. Innan vi inledde samtalet trodde jag inte att det skulle bli så naturligt som det faktiskt blev och även kändes. Jag kunde verkligen gå in i min roll och det kändes väldigt äkta, som om det nästan hade kunnat vara på riktigt.
De känslor jag kände när jag spelade patient var att jag kände mig väldigt utlämnad och naken, som om jag delade med mig av mina innersta hemligheter, vilket också gjorde att jag kände mig väldigt sårbar. Detta visar att sjuksköterskan har en otroligt viktig roll när det gäller att samtala med en patient. Som sjuksköterska måste man verkligen tänka på vad man säger, hur man säger det och vid vilket tillfälle det är lämpligt att säga det på. Jag tycker att vårt samtal var mycket bra, min sjuksköterska lät mig prata och avbröt mig inte. Hon lyssnade på mig och verkade väldigt intresserad. Självklart bidrog det till att jag fick lättare att öppna mig för henne då jag kände av att hon brydde sig. Det som jag reagerade mest på var när min sjuksköterska frågade mig "varför tror du att du har fått denna sjukdom" just det där ordet varför gav mig en olustig känsla, även om vi bara "spelade" dessa roller kändes det som jag ställdes mot en vägg, som om jag blev anklagad för något och nu var tvungen att försvara mig. Så helt klart tar jag lärdom av det, och vad jag förstår så är ordet varför, något man ska vara väldigt försiktig med att använda i såna här situationer.
 
När det gäller öppna frågor så upplevde jag dem som väldigt sköna att få. Att känna att det var helt upp till mig vad jag vill svara, samt att de öppna frågorna min sjuksköterska ställde var dem som stimulerade mig allra mest. När jag berättade något och hon frågade en liknande fråga som "hur upplevde du det" så var det som om jag fick en chans att gräva ännu djupare i mina funderingar och sätta ännu mer ord på mina känslor. Det tror jag är väldigt viktigt eftersom det kan vara så att man inte inser saker förens man säger dem högt till någon annan.

Att ställa öppna frågor innebär att sjuksköterskan har en öppen hållning gentemot patienten. Att man är känslig för det oväntade och oförutsägbara, samt att ha tålamod till att vänta så att fenomenet får tid att visa sig precis som det är. Det innebär att inte tvinga fram det eller styra det genom att ställa för mycket stänga och styrande frågor. Man kan säga att öppenhet är att man med en etisk nyfikenhet skaffar sig en bild av patientens värld och samtidigt låter patienten få lära sjuksköterskan vad lidandet innebär för just henne. (Dahlberg, Segesten, Nyström, Suserud & Fagerberg, 2003)

Stängda frågor och fakta frågor kändes inte lika stimulerande, de kändes mer som om sjuksköterskan var ute efter att få reda på saker som jag kanske egentligen inte ville berätta. Det var mycket bekvämare att få öppna frågor då det kändes som om dem var mer på mina villkor.

Vi hade en ganska lång paus i vårt samtal och den kändes naturlig, eller snarare den kändes ganska viktig. Jag kände det som att jag hade pratat så mycket hela tiden och varje gång när jag blev tyst frågade sjuksköterskan mig något. Men just vid pausen när hon inte frågade mig något efter att jag blitt tyst så kändes det skönt, som om jag fick en stund att landa lite, samla mina tankar och slappna av. Så upplevde jag det, men alla känner nog olika.

Slutet på vårt samtal var jätte bra, det kändes skönt när min sjuksköterska gjorde en sammanfattning av vad vi hade pratat om. Då kändes det verkligen som hon lyssnat på riktigt, och hon kunde till och med fånga upp det som kändes allra viktigast för mig, de saker som jag berättat mest om. De var skönt, ungefär som en bekräftelse, att det jag säger, tycker och tänker faktiskt är viktigt.



Dahlberg, K. Fagerberg, I. Nyström, M. Segesten, K., & Suserud, B. (2003). Att förstå vårdvetenskap. Lund: Studentlitteratur.