pemmy

Ja, vad ska man säga...
Sitter här och spanar ut genom fönstret. Databordet är ställt precis brevid så när jag vänder på huvudet ser jag ut över Vällingby och Hässelby. Ser rätt så långt, vårt hus ligger högt, hur man är går när man ska hit så kan man inte undvika backar.
Nu är det mörkt ute men jag ser ändå Tippen och gatulamporna som lyser där uppe. Ser massa höghus borta i Hässelby strand också. Lägenheterna lyser, eller så är det trappuppgångarna. Ser nått torn också som jag vet finns där borta i Hby strand..
Ja kära Vällingby, och Hässelby med för den delen. Så mycket roligt man haft här och så mycke minnen som finns. Alla människor, alla som man har umgåts med. Björkeby tiden, Hässelby gymnasium tiden och vinsta tiden.

Det känns som att allt är desamma men samtidigt som att ingenting är som förr.  Kommer ihåg sista dagen i Björkebyskolan när vi samlades sista gången i klassrummet. Då grät jag för att jag visste att man skulle splittras från alla underbara människor i klassen. När jag tänker tillbaka så var Björkeby tiden den absolut bästa skoltiden någonsin i mitt liv.  Undrar vad alla gör nu, vad alla sysslar med. Varför det ska vara så svårt att lyckas hålla kontakten med människor man så gärna skulle vilja ha det med.

Tänker på vad liten världen är, hur otroligt oförutsägbart livet är.
Samtidigt är det nog tur att man inte kan spå framtiden i förväg, tror det skulle bidra till mer sorg än lycka.




ne.... man kanske ska börja dra sig till sängen och sluta skriva. Känner mig alldeles fullproppad av tankar och känslor av alla dess slag, så om jag fortsätter att skriva nu så kommer det bara bli ett enda kaos av allt. Tror jag lägger mig och skriver i min dagbok istället, där kan man verkligen låta tankarna flöda utan att man behöver fundera på om man vill att någon annan verkligen ska få läsa det man skrivit.

Natti Natti.

Glöm inte att ta hand om dem ni älskar